Balintgrupper för läkare

BALINTGRUPPEN I PRAKTIKEN

Balintgruppen är en plats där du som läkare kan få tid att bearbeta patientkontakter som varit störande. I gruppen blir man lyssnad till, reflekterar, analyserar, är kreativ, upptäcker alternativ, byter generöst erfarenheter och åsikter, allt utan att bli kritiserad. Deltagarna övar upp sin förmåga att inte ta till standardlösningar vid osäkerhet och att söka en konstruktiv dialog med patienten för att förstå dennes djupare problematik.

En Balintgrupp består av 5-10 läkare som oftast träffas en och en halv timme varannan vecka under en längre tid. Hur länge gruppen skall pågå bestäms i regel i förväg. Två år är en vanlig tid, men ofta fortsätter gruppen efter denna tid. Om man deltar regelbundet i gruppen har man funnit att det leder till en positiv förändring hos deltagaren. Tystnadsplikt gäller.

Gruppens handledare är vanligen en somatiker med psykodynamisk skolning eller Balintgrupperfarenhet, en psykoanalytiker eller en psykoterapeut.

I Balintgruppens första skede brukar deltagarna vara nöjda med att bara få sitta i ett ostört samtal. Igenkänningen är stor vid falldragningarna och upplevs som en befrielse. De medicinska behandlingsråden är ofta många. Efter en tid tar reflekterandet mer plats och varefter tiden går kommer mer personliga reflektioner in i grupparbetet.

Vid varje grupptillfälle presenterar en eller fler i gruppen ett patientfall fritt ur minnet. Det kan vara en detalj som stört läkaren i en konsultation eller någon patient som väckt starka, obegripliga känslor hos honom/henne, som han/hon har svårt att reda ut själv. Det händer ibland att någon tar upp ett flera år gammalt fall, som fortfarande ligger och stör. De övriga gruppdeltagarna uppmanas att vara observanta på tankar och känslor som uppstår vid dragningen av fallet. Gruppen associerar därefter fritt.

Frågor och teman som kan komma upp i Balintgruppen är t ex:

- Hur hantera sorg, skuld och aggression?

- Patienter kommer och beställer sjukskrivning.

- Underläge i förhållande till patienten.

- Anmälan och hot om anmälan.

- Attraktion till patient.

I Balintgruppen värderar man inte det läkaren sagt och gjort. Fokus är inte heller på den medicinska behandlingen. Man tränas istället i psykologiskt tänkande och försöker att förstå det drama som iscensatts mellan läkaren och patienten. Vilka roller spelar de och vad vill de varandra? Vad är det patienten vill berätta genom sina symtom och sitt uppträdande? I gruppen försöker vi att ge ord till det som patienten ännu inte lyckats formulera för sig själv.

Inte sällan sker en parallellprocess vid dragning av en patient. Det innebär att samtidigt som vi talar om fallet börjar samma sak utspela sig i rummet. T ex berättade en läkare om en patient som fick henne att känna sig helt maktlös. Läkaren beskrev det som att patienten fullkomligt sög ut all kraft ur henne, och hon ville bara bli av med patienten. Gruppen började reflektera, och efter ett tag var diskussionen energilös och ganska trist. En av deltagarna observerade och kommenterade att den falldragande läkaren däremot satt och såg välmående ut. När det blev klart för alla att läkaren var som patienten i konsultationsrummet och gruppen upplevde läkarens oförmåga, då fick diskussionen liv och kunde komma till en bra avslutning.

Läkaren påminns om att använda sitt sunda förnuft, vara lyhörd och att använda tydliga gränser/ramar bl a för att värna om den egna hälsan. För patienten är det en trygghet att veta att läkaren inte är gränslös. Rambrott, t ex att man inte håller tider, är för intim, brukar komma upp eftersom de ofta orsakar problem vid konsultationen.

Symtom hos läkaren kan ibland formuleras och försvinna. En falldragande läkare berättade om en krävande patient. Efter dragningen uttryckte han förvånat: "Jag har haft ont i ryggen sedan jag hade den patienten, nu är det borta!"

Orden räcker inte alltid till när man diskuterar patienter med tidiga störningar Ett sätt att komma vidare kan vara att gruppen arbetar med bilder. De som vill får göra en snabbskiss hur de upplevde patienten eller mötet mellan läkaren och patienten. Var och en får tala om sin bild. Det brukar alltid vara någon eller några som fångat det ordlösa skeendet som förhindrat ett möte och diskussionen kommer igång igen.

Mötet mellan läkaren och patienten kan göras tydligare genom rollspel, vilket kan ge läkaren en annan förståelse av patienten.

Inte sällan förmedlar läkare, efter falldragning av en problematisk patient, en förundran över att det inte längre finns någon svår patient, utan en människa som man känner sig nyfiken på att möta igen. Vid nästa konsultation brukar samspelet bli enklare.

 

UTAN TVIVEL ÄR MAN INTE RIKTIGT KLOK
Tage Danielsson

 

   

Ingrid Wermelin. Leg psykoterapeut. Telefon 070-29 72 622 ingrid@wermelin.st